Fick en kommentar i bloggen igår från en av Lillan tidigare ägare.
Så roligt att någon som känner hästen sen förut hör av sig, det har hänt en gång tidigare oxå. Har sedan kommentaren igår tänkt tillbaka väldigt mycket på hela min och Lillans tid tillsammans. Det blev inte så länge som jag hade hoppats på men under dom 10 månader hon bodde hos mig hann vi med så himla mycket och även om det bitvis var så jäkla svårt så utvecklades jag ändå, inte minst som människa.
Jag har fått Jättemånga frågor från människor runt om mig om varför jag inte ”ville” ha kvar Lillan. Jag som tyckte så mycket om henne osv.
Det är sant, jag tyckte jätte mkt om henne. Hur mycket som helst och jag saknar henne väldigt mycket. Men ibland kommer man till punkter i livet när saker inte längre är värt det. I det här fallet handlade det inte om att det inte var värt att ha henne hos mig, för det hade varit värdefullt i sig. Hon är en fantastisk häst.
Men, Lillan är oxå väldigt speciell och vet exakt vad hon inte vill.
Och i vårt fall så ville hon inte alls samma som jag. Vi ville helt olika.
Jag tvivlar inte ett dugg på att vi hade kommit vidare och att det skulle ha kommit att fungera. Mitt tvivel låg på en helt annan nivå, nämligen värdet FÖR hästen.
Även om jag är helt säker på att Lillan trivdes väldigt bra hos mig, i vårt stall osv så är jag lika säker på att jag tog rätt beslut att låta henne få en person som passar henne bättre än vad jag gjorde. Jag ställde höga och besvärliga krav, jag hade en målsättning som aldrig passade henne. Jag tyckte att hon var värd ett annat liv än det jag var ute efter. Jag behövde själv en annan typ av häst och jag hade inte möjligheten att ha två som skulle skötas, tränas, aktiveras, mysas osv.
Hur mycket jag än hade velat så hade det inte gått. Tyvärr.
Det bästa jag gjort för Lillan, förutom att ge henne kärlek och ett hem, kan annars vara förändringen från tjock ponny till slimmad stark nordis 😉
Den vänstra är från när hon kom till mig, den högra bilden är från mars i år. 
Sofi Holmgren 