Jag har nu förstått att det här med att skriva om sin träning
är ett omdiskuterat ämne. Jag själv skulle nog ha tippat på att
det pratades i positiva meningar om jag inte hade hunnit läsa om
mångas fruktansvärda irritationer över allt folk som talar om på
tex nätet när dom tränat, vad dom tränat och hur dom tränat.
Jag blir helt ställd & ställer mig väldigt frågande till hur man kan
tycka och tro att alla som sätter ut sin träning på nätet och pratar om
den när man träffar sina kompisar bara söker bekräftelse och skryter?!
Jag kan inte påstå på nått vis att jag skryter om min träning.
(det vore förövrigt ganska skrattretande om jag gjorde på det viset,
eftersom jag faktiskt inte har ett skit att komma med)
Jag tycker det är riktigt inspirerande & peppande att läsa om andras
träning och det är, för mig, otroligt givande och motiverande att skriva
upp vad jag själv pysslar med. Det får mig att fortsätta!
Jag läser träningsbloggar & jag hänger på funbeat.se och jag har aldrig
tolkat skriverierna som just skryt eller någon jakt på bekräftelse.
Jag undrar, på vilket vis är det skryt & vad får man i så fall ut av att skryta
över att man tex sprungit 1 mil, simmat 1 km eller gått på en 20min promenad?
Jag kommer naturligtvis att fortsätta skriva om min träning här på bloggen.
Jag skriver för mig själv och inte för nån annan och ni som tycker det är så
fruktansvärt tråkig läsning eller tycker att jag söker bekräftelse eller vad ni
nu tror – skit i att läsa då! Ni väljer väl själv vad ni läser och inte? Precis
som jag själv väljer vad jag vill skriva och inte.
Nämen jag kanske skulle ta och säga att det kanske är så att alla ni, som
tycker att vi som kör utmaningar och ”träningspredikar för hela världen”,
är bittra och fast i soffdegarfällan. Ni kanske egentligen bara är avis på alla
hurtiga tjejer och killar och önskar att ni själva hade något att berätta om.
Ja ja, så är det ju förstås!
😉
Ps. Nu ska jag ut och springa, 7km i regn och blåst.
Fyfan, visst är jag väl bra duktig nu va? ;-p
Sofi Holmgren 