jamen tävlingen då?

Hur gick det? Överlevde vi debuterna?
Japp, det gjorde vi. över förväntan ena dagen och med deppighet den andra.

Först ut var ju då lördagen, då det var Klubbmästerskap i hoppning.
För att vara med i KM på häst måste man hoppa 90cm.
Jag och chamonix är inte riktigt redo för det än, eller snarare så är det väl jag som inte är det. Inte min hjärna i alla fall, 90cm är fan högt ändå.

Vi startade i blåbärsklassen, som finns för orutinerade ryttare eller hästar, där får man hoppa lägre, nästan hur lågt man vill. Alla felfria ekipage får rosett.
Vi red fram med tusen andra och Chamonix var galen när vi kom in i ridhuset.
Jag började med att skritta henne för hand en stund innan jag satt upp.
Chamonix var minst sagt taggad & jag hann fundera både en och fem gånger över hur sjutton detta skulle gå. Trots övertaggad och väldigt hyper så var hon så sjukt fin på framridningen. fantastiska häst!

Första rundan vi gjorde var på 60cm och ja, hästen var taggad och jag var väldigt förvånad över hur väl hon ändå lyssnade på mig. vilken pärla!
Efter att Chamonix drog av lite brall efter hinder 5 fick vi en sjukt dålig väg till 6an men i övrigt får jag nog inte gnälla på nånting. det var vår första bana på tävlingsplats. Jag är sjukt nöjd över min fantastiska häst och faktiskt över min egen insats oxå, jag genomförde det utan att vara grisrädd liksom. Vilken grej va.
I alla fall så drog Chamonix av en brall till efter sista hindret och det kändes som glädje i hela henne.. jag höll på driva i backen men lyckades stanna kvar på hästen och ungefär där hade man kunnat tro att jag skulle ha backat på nästa runda på 70cm. För hon var jävligt taggad & ville gärna bestämma precis allt själv.
Men, hon lyssnade ändå på mig & det som hade varit rädsla för några månader sedan hade plötsligt förvandlats till pepp och jag ville bara rida igen.

Var oxå anmäld till en höjd till, 70 cm. alldeles för fjuttigt och lågt enl Chamonix.
Gick galant. samma issue efter femman.. brall och vägen till sexan blev ännu sämre än på första rundan. Men vad gör väl det, vi fixade det ju.

Jag är otroligt nöjd med våra två felfria rundor, hästen hade nog velat hoppa mera dock & speciellt kanske högre 😉

Söndag var det dags för klubbmästerskap i dressyr.
Chamonix var pigg och glad och allt kändes himla bra.
Sitter upp och börjar värma, både skritt och trav känns himla bra, vi har fint flyt i övergångarna och hon reagerar kvickt framåt. toppen!
Men, så fattade jag första galoppen och hästen är inte alls så kvick och fräsch som hon först kändes. Hinner undra om hon är av, om hon har tappat benen eller iaf bakdelen? Tänker att hon är stel från dagen innan, kanske träningsvärk.
Men det känns ändå inte okej, det gror i mig och jag nämner det för Jenny att det är nått som inte stämmer.

Dags att gå in på banan. Vi börjar med att tycka att dressyrstaketet är läskigt.
Sen fortsätter vi att tycka att allt är läskigt, publiken, läktaren, speakern och sist men inte minst HÖGTALAREN PÅ SARGEN. Det är inte klokt så läskigt nånting kan vara som just en högtalare. En människa på läktaren drar in snor i näsan och vi flyger flera kilometer, allt är så jäkla läskigt. Vi gör lite konstuppvisning och är allmänt störda så till slut stänger man av musiken, skönt! nu kanske vi kan fokusera.
Men nehejdå, högtalaren brummar ändå. oxå läskigt.

Vi genomför ritten, spänd som en fiolsträng och med fast beslutsamhet att ALDRIG nudda spåret runt om högtalaren. Jag hade önskat mig en ökning på diagonalen från högtalarändan, då hade man fått se på ökning.
Jaja, hästen käns inte alls bra. Hon är delad i två, hon har nog tappat bakdelen någonstans i ridhuset och jag kan inte hitta den.
Jag går på min magkänsla och stryker oss ur andra klassen, vila är oxå bra.
Vi red på 55,7% och det känns som att en bra dag skulle vi nog kunna göra rätt bra ifrån oss ändå. Domaren skrev ”nya tag!” i protokollet och Ja, nu tar vi nya tag.

BVi börjar med banträning med Chamonix ikväll till att börja med. Hurra!

Jenny red super i båda hennes klasser! Superduktiga!
jag såg dock bara slutet av sista klassen med hennes två rosetter inkl en andra placering i KM visar väl att dom gjorde det super,  hon och Datte!

Tänker tillbaka och skriver en roman

Fick en kommentar i bloggen igår från en av Lillan tidigare ägare.
Så roligt att någon som känner hästen sen förut hör av sig, det har hänt en gång tidigare oxå. Har sedan kommentaren igår tänkt tillbaka väldigt mycket på hela min och Lillans tid tillsammans. Det blev inte så länge som jag hade hoppats på men under dom 10 månader hon bodde hos mig hann vi med så himla mycket och även om det bitvis var så jäkla svårt så utvecklades jag ändå, inte minst som människa.

Jag har fått Jättemånga frågor från människor runt om mig om varför jag inte ”ville” ha kvar Lillan. Jag som tyckte så mycket om henne osv.
Det är sant, jag tyckte jätte mkt om henne. Hur mycket som helst och jag saknar henne väldigt mycket. Men ibland kommer man till punkter i livet när saker inte längre är värt det. I det här fallet handlade det inte om att det inte var värt att ha henne hos mig, för det hade varit värdefullt i sig. Hon är en fantastisk häst.
Men, Lillan är oxå väldigt speciell och vet exakt vad hon inte vill.
Och i vårt fall så ville hon inte alls samma som jag. Vi ville helt olika.
Jag tvivlar inte ett dugg på att vi hade kommit vidare och att det skulle ha kommit att fungera. Mitt tvivel låg på en helt annan nivå, nämligen värdet FÖR hästen.

Även om jag är helt säker på att Lillan trivdes väldigt bra hos mig, i vårt stall osv så är jag lika säker på att jag tog rätt beslut att låta henne få en person som passar henne bättre än vad jag gjorde. Jag ställde höga och besvärliga krav, jag hade en målsättning som aldrig passade henne. Jag tyckte att hon var värd ett annat liv än det jag var ute efter. Jag behövde själv en annan typ av häst och jag hade inte möjligheten att ha två som skulle skötas, tränas, aktiveras, mysas osv.
Hur mycket jag än hade velat så hade det inte gått. Tyvärr.

Det bästa jag gjort för Lillan, förutom att ge henne kärlek och ett hem, kan annars vara förändringen från tjock ponny till slimmad stark nordis 😉
Den vänstra är från när hon kom till mig, den högra bilden är från mars i år. 

 

Gullhästan! [throw back thursday]

Mina roligaste bilder kan vara på dessa två individer:

Det här med tid

Jäklar vad tiden går fort. Hela tiden går tiden fort, utom möjligtvis vissa veckodagar. typ torsdagar. Men i alla fall.. det är alltså snart 8 månader sedan Chamonix flyttade in i mitt liv och ca 7 månader sedan Lillan flyttade ut.  Det känns faktiskt som att det är skitnyss vi var i Umeå och träffade Chamonix för allra första gången.

Det känns inte som att det har gått en hel vår, en hel sommar och nästan en hel höst.
Jag hittade en bild i min dator för någon dag sedan. Den är från mars i år och man ser ju verkligen hur lite snö vi  hade. Men, det braiga med bilden är att det nog är den enda bild jag har med båda kusar på. Såhär 7 månader efter Lillans flytt känns det ju faktiskt som att jag hade velat ha en bättre bild än det här meneee, bättre än inget liksom 😉

Tanken var att Chamonix skulle gå tillsammans med Lillans polare Cornelis.
Men dom verkade hata varandra så Chamonix fick stanna i sin egen lilla hage.
Lillan däremot, hon hatade henne inte och hade lite svårt att bestämma på vems sida hon skulle vara så hon höll till lite sådär mittemellan, som ni ser på bilden.
Chamonix till vänster, Cornelis till höger och Lillan ullig och gullig i mitten.

Chamonix part 4

Chamonix har fått två vilodagar och igår red vi ett pass på banan.
Vi jobbade med mycket tempoväxlingar och en hel del sidvärtsrörelser.
Resultatet blev en väldigt trevlig, mjuk och lyhörd häst, det var längesen hon var så fin i galoppen som igår. Min bästa fina Chamonix!

Bilden har inget med igår att göra. Igår var jag inte i ett oblåsigt ridhus utan på en iskall ridbana med snö som föll och blåst som gjorde att snön kändes som småspik i ansiktet 😉

Chamonix part 3

Part 3 känns klart bättre än Part 2 för igår red vi träningen trots allt.
Jag verkar vara en fåntratt som hakar upp mig på minsta lilla men själv känner jag att det inte gör något. jag vill hellre vara för vaksam än tvärt om. För tänk om!

Det allra sista jag vill just nu när vi äntligen är igång igen är ju att vi ska dra på oss en ny skada. Både jag och chamonix har varit skadade tillräckligt.

Träningen igår gick ju klart över förväntan eftersom vi genomförde den.
Hästen blev himla trevlig i slutet av passet trots att piloten fan inte red bra alltså.
Jag orkade inte. Jag måste verkligen VERKLIGEN fixa till min kondition, den är under all kritik. speciellt ridkonditionen. Pinsamt och jävligt oacceptabelt.

Jag älskar ju att springa. Jag borde börja med det igen.

Stallhunden Coda

Coda har hängt med till stallet några gånger.
Kan inte direkt påstå att han tycker att det är asroligt men han blir modigare och modigare även om hästar kanske är det läskigaste han träffat på, enligt honom själv 😉

Han hängde med på ett stallgångsstyrkepass för ett par dagar sedan oxå. Han agerade vikt åt mig i jägarvilan men annars tyckte han nog att vi mest var helt rubbade.

Chamonix part 2

Ikväll kommer Pernilla till oss i Skogslund och håller träningar.
Vi är fyra stycken som har bokade ridtider, jag har en av dom men igår var chamonix fortfarande tjock i bakbenen och jag anade värme kring hö kota så jag flaggade redan då för att jag nog inte kommer att rida ikväll.

Hagarna är ju så sjukt leriga efter allt detta regn så inte är det väl konstigt om hästarna blir tjock i benen och det är ju tyvärr inte helt otroligt att dom vrickar fötterna heller.
De kutar ju fasligt mycket emellanåt menar jag.

Så, nu håller vi alla tummar för att benen ser bättre ut (helst bra) idag och att det inte är någon vrickning för jävlar vad osugna vi är på en kotledsinflammation, speciellt efter denna sommar.

Jag har i alla fall kommit över deppigheten över att jag nog inte kommer vara med på träningen ikväll och peppar om lite för att titta på träningar istället.
Det mina vänner, är inspirerande och motiverande det oxå.

Chamonix

Sånt som jag är väldigt tacksam över: Att Chamonix ben läkt så bra.
Sånt som däremot inte släpper är nojan över att det är något fel, ständigt.
Jag vill bara linda in henne i bubbelplats och mata henne med en guldsked.

Chamonix har varit lite tjock i bakbenen senaste dagarna och nojan sätter givetvis till.
Hela natten i natt har jag drömt att det är något fel på hennes ben och att hon inte längre kan ridas. Jag har vaknat och varit helt förstörd.. lyckats somna om och sen ramlat in i samma dröm igen. om och om och om igen. Jag blir galen!

Världens allra finaste häst.

Liten häst blir stor häst

Jennys lilla häst är, som synes, ingen liten häst längre