Vi hade inte bara ridning inplanerat under äventyrshelgen utan även nånting jag gått omkring och verkligen verkligen verkligen gruvat för i flera månader.
Lördagens plan var att krypa i Korallgrottan utanför Blåsjön, Sveriges längsta grotta.
Det här var något jag visste att jag skulle ha enorma svårigheter med, men jag hade ingen aning om hur svåra dom faktiskt skulle vara, när vi väl var där.
För ca 15 år sedan när jag testade i Hemavan tog jag mig i princip till grottöppningen och sen var det liksom pallstopp. Det är så väldigt lite min grej, det handlar om mer än så. Jag var livrädd, men hade bearbetat det här grottmötet under väldigt lång tid. Jag hade bestämt mig, jag skulle fixa det, jag bara skulle ta mig genom korallgrottan.
Vi var under jord i 2-3 timmar och jag skakade och bölade säkert 3/4 av tiden vi var där nere. Till slut lyckades jag hitta ett sätt att hantera det på och det var fantastiskt skön att slippa skaka så fruktansvärt och faktiskt kunna känna lite stabilitet i ben och armar när man behövde dom. För tro mig, det var inte skitenkelt att ta sig fram där inne.
Jag är så sjukt jäkla stolt över mig själv, att jag fixade det här. Att jag bölade och var som ett litet barn känns så himla oviktigt i jämförelse med det faktum att jag var så otroligt livjävlarädd och ändå genomförde hela grejen. Jag är så jävla fantastisk!!
Jag törs nog påstå att vi alla är grymt nöjda med äventyren och att det hela blev superlyckat. Tack alla för en skitgrym helg! 🙂
Man var otroligt smidig i skitstora, superheta, overaller med galonisar under + fasttejpade knäskydd på det. L var ju lite smartare än jag som iaf drog fast overallen i midjan, man är hyfsat ovig med grenen nere vid knäna 😉
Grottans ”tak”
Stalakiter och stalagmiter
Sofi Holmgren 