Tänker tillbaka och skriver en roman

Fick en kommentar i bloggen igår från en av Lillan tidigare ägare.
Så roligt att någon som känner hästen sen förut hör av sig, det har hänt en gång tidigare oxå. Har sedan kommentaren igår tänkt tillbaka väldigt mycket på hela min och Lillans tid tillsammans. Det blev inte så länge som jag hade hoppats på men under dom 10 månader hon bodde hos mig hann vi med så himla mycket och även om det bitvis var så jäkla svårt så utvecklades jag ändå, inte minst som människa.

Jag har fått Jättemånga frågor från människor runt om mig om varför jag inte ”ville” ha kvar Lillan. Jag som tyckte så mycket om henne osv.
Det är sant, jag tyckte jätte mkt om henne. Hur mycket som helst och jag saknar henne väldigt mycket. Men ibland kommer man till punkter i livet när saker inte längre är värt det. I det här fallet handlade det inte om att det inte var värt att ha henne hos mig, för det hade varit värdefullt i sig. Hon är en fantastisk häst.
Men, Lillan är oxå väldigt speciell och vet exakt vad hon inte vill.
Och i vårt fall så ville hon inte alls samma som jag. Vi ville helt olika.
Jag tvivlar inte ett dugg på att vi hade kommit vidare och att det skulle ha kommit att fungera. Mitt tvivel låg på en helt annan nivå, nämligen värdet FÖR hästen.

Även om jag är helt säker på att Lillan trivdes väldigt bra hos mig, i vårt stall osv så är jag lika säker på att jag tog rätt beslut att låta henne få en person som passar henne bättre än vad jag gjorde. Jag ställde höga och besvärliga krav, jag hade en målsättning som aldrig passade henne. Jag tyckte att hon var värd ett annat liv än det jag var ute efter. Jag behövde själv en annan typ av häst och jag hade inte möjligheten att ha två som skulle skötas, tränas, aktiveras, mysas osv.
Hur mycket jag än hade velat så hade det inte gått. Tyvärr.

Det bästa jag gjort för Lillan, förutom att ge henne kärlek och ett hem, kan annars vara förändringen från tjock ponny till slimmad stark nordis 😉
Den vänstra är från när hon kom till mig, den högra bilden är från mars i år. 

 

Det här med tid

Jäklar vad tiden går fort. Hela tiden går tiden fort, utom möjligtvis vissa veckodagar. typ torsdagar. Men i alla fall.. det är alltså snart 8 månader sedan Chamonix flyttade in i mitt liv och ca 7 månader sedan Lillan flyttade ut.  Det känns faktiskt som att det är skitnyss vi var i Umeå och träffade Chamonix för allra första gången.

Det känns inte som att det har gått en hel vår, en hel sommar och nästan en hel höst.
Jag hittade en bild i min dator för någon dag sedan. Den är från mars i år och man ser ju verkligen hur lite snö vi  hade. Men, det braiga med bilden är att det nog är den enda bild jag har med båda kusar på. Såhär 7 månader efter Lillans flytt känns det ju faktiskt som att jag hade velat ha en bättre bild än det här meneee, bättre än inget liksom 😉

Tanken var att Chamonix skulle gå tillsammans med Lillans polare Cornelis.
Men dom verkade hata varandra så Chamonix fick stanna i sin egen lilla hage.
Lillan däremot, hon hatade henne inte och hade lite svårt att bestämma på vems sida hon skulle vara så hon höll till lite sådär mittemellan, som ni ser på bilden.
Chamonix till vänster, Cornelis till höger och Lillan ullig och gullig i mitten.

Bästa Marine Lill

Nu har hon flyttat. Min lilla lurvtuss till häst. Det är otroligt tomt.
Man kan inte förstå hur förbannat jobbigt ett avsked av en häst faktiskt är, det spelar liksom ingen roll att vi skulle kunna ses igen och att jag vet att hon kommer få det grymt.
Jobbigheten är inte mindre för det. Hela dagen sög.

Hennes ”ersättare” hämtades hem för 2 veckor sen. oxå en fantastisk häst.

Sånt som gör mig glad…

 

Vinter. Som jag gillar dig

 

Jag gissar att det inte är någon nyhet att jag gillar vintern.
Jag har varit både sur och jävligt deppad över att vi inte haft nån snö just och att vi knappt sett röken av några kallgrader. Nu är dom här, både snön och kallgraderna om än det förstnämnda är knappt.

Lillan är lurvig som en boll och ser ut som världens gulligaste lilla tjockis.
Hon är dock inte alls tjock bara vääääldigt full av världens bästa vinterpäls.

En gris fast en häst.

Pernilla red Lillan igår och de båda fick sig en rejäl genomkörare.
Det blev exakt så jobbigt som det bara kunde bli då Lillan själv la upp arbetet på det viset.
Man tycker väl själv att det borde vara minst jobbigt att springa på en volt istället för att hoppa, skutta, bocka, sparka och leva rövare allt man kan så fort man ber om minsta lilla. Ibland känns allt helt hopplöst med den här hästen. Ser ingen klar utväg.
Den är faktiskt jävligt suddig, som dimman i morse.. heltjockt.
Det är fasligt jäkla tur att hon har sina goa stunder också och ännu bättre är det ju de små ögonblick då man faktiskt kan ana att hon tar till sig och kanske tom lyssnar.
Trevligt att det klarnar emellanåt istället för ständigt kolsvart 😉

Pernilla beskrev Lillan, vid ett tillfällle, mitt i passet, som en riktig gris.
Oftast är jag helt beredd att hålla med. Hon är verkligen en gris när hon sätter den sidan till. Vi har så mycket att jobba på, jag & Lillan, & precis allt handlar om respekt.

Hon kan se lugn ut. Men skenet kan också bedra…

Sen kan det också bli Lite mer kontrollerat…

Högt ISO pga mörkt.

Galna bilder är roliga bilder

För några veckor sen fotade jag nästan ingenting.
Idag hänger kameran med överallt. Igår skulle jag fota hästar i kvällssol men solen hann nästan helt gå ner. Solen är lurig. Fotade en del hästar och det blev några roliga bilder.
Inga fina magiska bilder som det kan bli av kvällssolen, bilderna blev helt enkelt bara roliga.

Här är ett litet exempel..

 

Jag har ju tjatat ihjäl både mig själv och andra om att jag är ett objektiv fattigare.
Det objektiv jag använt senaste veckan gillar jag egentligen, men nu när jag bara haft det har jag ändrat uppfattning. Jag gillar det inte. Jag använder det fel och jag får aldrig plats med motiven i bilden. Jag gillar att kunna fota nära. Det går inte med det här.
Det går inte med nått av objektiven jag, för tillfället, har.

Igår fick jag tummen ur och beställde ett nytt. Efter minst 100 resors velande fram och tillbaka tryckte jag slutligen på beställknappen! I morse 06.30 blev det sorterat i Östersund.
Nu vore det väl fan om det inte dyker upp idag va 🙂

Man måste vara tjurig. Och sur! Om man är ett sto….

Lillan har blivit otroligt viktig med att allt ska vara på hennes vis.
När vi går till hagen måste vi gå igenom en lång gång, en gräsgång.
Gräset just där måste vara det godaste gräset i precis hela världen för jag tror att damen i fråga är redo att offra sitt liv för det där jäkla gräset. Hon är som besatt. Hon blir som förbytt.
Även senaste skoningen var lite besvärlig, hon hade nog inte tänk få nya dojor den dagen.
Hon är så jäkla mkt sto så det räcker och blir över till alla ston i hela vida världen.
Kanske en liten överdrift, men efter morgonens 15 min till hagen känns det så. precis så.

Jag vet inte om det är jag som har odlat fram denna mörka sida hos henne eller om hon inte har behövt visa den tidigare. Hon lever ju ett lite annorlunda liv idag än vad hon tidigare gjort, på flera sätt. Fick hon själv bestämma skulle hon aldrig arbeta utan bara äta gräs hela dagarna. I gräsgången till hagen.

Alla har vi våra beroenden

Lillans beroende är denna bruna snygging, på bilden nedan.
Hon har varit helt omöjlig på banan två dagar i rad, precis totalt jävla omöjlig.
Båda dagar har vi haft sällskap, av hennes beroende med matte.
Så himla himla himla trevligt det hade varit, om vi inte hade stannat varannan meter och vägrat gå, vägrat svänga åt precis alla håll som Jag ville svänga åt och pallnita, stepdansa och provat lätta på både bak- och framdelar så fort en skänkel råkat röra sig i riktning mot kroppen. Allvarligt, denna veckans måndag var inte den bästa dagen i mitt och Lillans liv ihop.
Igår gick tack och lov bättre. Vi testade med en annan kompis på banan & Ja, livet är inte hopplöst längre. Jag får nog bara konstatera att Lillan har ett otroligt starkt beroende i sitt liv.
Idag ska vi tömköra, röra lite ordentligt på fläsket.. kan väl, utan att ljuga, påstå att det behövs på den där tjuriga, men fantastiska, Marine Lill.

sommarkvällar… SOMMARKVÄLLAR!!

Som jag älskar sommarkvällar. verkligen älskarrrr!
Spelar ingen som helst roll vad man gör en sommarkväll, det blir alltid bra.
Kan nog räkna årets sommarkvällar på en hand & nu håller jag den handens tumme
för att det blir ändring på det nu. Några fler kan vi väl få, innan det blir höst.