En gris fast en häst.

Pernilla red Lillan igår och de båda fick sig en rejäl genomkörare.
Det blev exakt så jobbigt som det bara kunde bli då Lillan själv la upp arbetet på det viset.
Man tycker väl själv att det borde vara minst jobbigt att springa på en volt istället för att hoppa, skutta, bocka, sparka och leva rövare allt man kan så fort man ber om minsta lilla. Ibland känns allt helt hopplöst med den här hästen. Ser ingen klar utväg.
Den är faktiskt jävligt suddig, som dimman i morse.. heltjockt.
Det är fasligt jäkla tur att hon har sina goa stunder också och ännu bättre är det ju de små ögonblick då man faktiskt kan ana att hon tar till sig och kanske tom lyssnar.
Trevligt att det klarnar emellanåt istället för ständigt kolsvart 😉

Pernilla beskrev Lillan, vid ett tillfällle, mitt i passet, som en riktig gris.
Oftast är jag helt beredd att hålla med. Hon är verkligen en gris när hon sätter den sidan till. Vi har så mycket att jobba på, jag & Lillan, & precis allt handlar om respekt.

DSC_0625
Hon kan se lugn ut. Men skenet kan också bedra…

DSC_0647
DSC_0726
DSC_0655

Sen kan det också bli Lite mer kontrollerat…
DSC_0661
Högt ISO pga mörkt.